Egentid som nödvändighet

När jag skriver det är så är jag väldigt trött. Det har varit en sån där dag som börjar fel och bara blir värre för varje minut. Av någon anledning känner man på sig när en sådan dag har inträffat. Vanligtvis syns det varningstecken väldigt tidigt. Redan på morgonen vid frukosten märker man att alla har dåligt humör. Det är som att alla hjärnor börjar vibrera i harmoni och justera sig till samma irriterade frekvens. I detta läge finns det ingenting som man kan göra, annat än att acceptera läget.

Har länge funderat på vad man kan göra för att dra utvecklingen åt ett bättre håll. Men har aldrig lyckats uppnå detta. Därför har min lösning på senare tid blivit att helt enkelt prioritera mig själv fram tills dess att stormen blåser över. Jag jobbar alltid på att kunna uppnå egentid under dessa omständigheter.

Så, för mig är egentid egentligen inte något jag väljer. Det har snarare blivit en överlevnadsmekanism. Om jag inte väljer att prioritera mig själv så blir även jag irriterad. Och kanske är jag sämre på att hantera irritation, men allt blir så mycket värre om jag låter mig dras ned i träsket.

Jag försöker helt helt undvika att låta mig dras in i diskussioner. Vilket är väldigt krävande om ens omgivning är ute efter småbråk. Jag försöker även undvika att ta på mig mer ansvar än jag måste. Vilket kan vara svårt om man är van med att alltid ställa upp.

När irritationsdagar inträffar glider jag nu mera automatiskt in i detta överlevnadsläge. Vissa tycker att jag blir svårtillgänglig och avtrubbad. Men jag har inget bra alternativ. Den som har en bättre lösning får gärna höra av sig. Fast med tiden har jag lärt mig att den som inte väljer att fokusera på sig själv ibland, brinner ut i förtid.