Egentid som nödvändighet

När jag skriver det är så är jag väldigt trött. Det har varit en sån där dag som börjar fel och bara blir värre för varje minut. Av någon anledning känner man på sig när en sådan dag har inträffat. Vanligtvis syns det varningstecken väldigt tidigt. Redan på morgonen vid frukosten märker man att alla har dåligt humör. Det är som att alla hjärnor börjar vibrera i harmoni och justera sig till samma irriterade frekvens. I detta läge finns det ingenting som man kan göra, annat än att acceptera läget.

Har länge funderat på vad man kan göra för att dra utvecklingen åt ett bättre håll. Men har aldrig lyckats uppnå detta. Därför har min lösning på senare tid blivit att helt enkelt prioritera mig själv fram tills dess att stormen blåser över. Jag jobbar alltid på att kunna uppnå egentid under dessa omständigheter.

Så, för mig är egentid egentligen inte något jag väljer. Det har snarare blivit en överlevnadsmekanism. Om jag inte väljer att prioritera mig själv så blir även jag irriterad. Och kanske är jag sämre på att hantera irritation, men allt blir så mycket värre om jag låter mig dras ned i träsket. Jag försöker helt helt undvika att låta mig dras in i diskussioner. Vilket är väldigt krävande om ens omgivning är ute efter småbråk. Jag försöker även undvika att ta på mig mer ansvar än jag måste. Vilket kan vara svårt om man är van med att alltid ställa upp.

När irritationsdagar inträffar glider jag nu mera automatiskt in i detta överlevnadsläge. Vissa tycker att jag blir svårtillgänglig och avtrubbad. Men jag har inget bra alternativ. Den som har en bättre lösning får gärna höra av sig. Fast med tiden har jag lärt mig att den som inte väljer att fokusera på sig själv ibland, brinner ut i förtid.

Vad är egentligen en tonåring

Jag har tidigare sagt att jag ofta försöker se världen från mitt tonåriga jag. Men det har även fått mig att fundera på vad en tonåring faktiskt är. Mina egna barn blir hela tiden äldre. Konstigt vore det annars. Men något som jag regerade på var att det som vi, på ett stereotypiskt sätt, beskriver som tonårsbeteende även dyker upp hos barn som är avsevärt mycket yngre. Egentligen finns det många beskrivningar för samma sorts beteende: att trotsa, att göra uppror och så vidare.

Dessa sortens beskrivningar upplever jag ofta förminskar den bakomliggande orsaken till beteendet. Att säga att ett barn trotsar, eller att en tonåring gör uppror, är egentligen en makthandling. Det signalerar att man som vuxen i förväg vet att uppförandet är irrelevant och kan bortses från. Man tar som vuxen helt enkelt rätten att avfärda barnet.

Ofta är det svårt och krävande att engagera sig i en annan persons personliga drama. Men som förälder har man inte bara tagit på sig ansvaret, utan även plikten, att faktiskt göra det. En tumregel som jag har är att aldrig tänka att jag i förväg vet vad ett barns beteende bottnar i. Genom att undvika generella förklaringar, så som trots, och istället ställa mig själv frågan vilka anledningar barnet har att faktiskt uppföra sig som det gör. Genom att komma fram till olika alternativ, och sedan prata med barnet om dem, upplever jag att jag får mycket bättre insikt i både mig själv och barnets dilemman.

Men, det är som sagt väldigt krävande. När man är stressad och har övriga åtaganden så som jobb och övriga sociala relationer är det inte alltid säkert att man hinner. Därför har jag full förståelse varför många nöjer sig med trots som förklaring till mycket av barnets beteende. Men det finns mer under ytan om man tar sig tid att undersöka.

Att bli förälder och även faktiskt vara förälder

Ibland gillar jag att fundera på världen som om jag vore 15 år igen. Ni vet alla tankar och idéer som man var helt säker på stämde, och som man var helt säker på att man skulle hålla fast vid livet ut. Själv hade jag en konstig idé om att det var en mänsklig rättighet att få röka var man ville. Även fast jag inte själv var någon rökare. Den tanken förändrade sig ganska snabbt och nu för tiden har jag väl inget emot rökare, men jag uppskattar inte att exponeras för rökning i allmänna miljöer. Men det har ska inte handla om rökning. Vad jag tänkte skriva om var hur perspektivet på barn förändras när man själv blir förälder.

Den 15-åriga jag hade massa idéer om hur en förälder skulle vara. Ibland växlade idéerna mellan att en bra förälder inte bryr sig för mycket, och att en bra förälder är engagerad hela tiden. Jag hade helt enkelt ingen djupare filosofi. Spola fram en massa år och jag sitter där själv, som förälder. Det som chockerade mig var att föräldraskapet handlade precis lika mycket om mig själv som om barnet. Missförstå mig inte. Jag menar det inte i ett egoistiskt perspektiv. Det jag menar är att det handlar inte bara om att jag ska visa barnet vad som är rätt, utan jag måste även vara på det sätt som är rätt. Ofta är det svårare än man tror. Vi kan ta ett litet vardagsexempel. Många av oss har fortfarande rutiner för lördagsgodis. Om jag kräver av barnet att det håller strikt på dessa principer, men själv sitter och gottar mig i soffan. Då skickar jag inte bara signaler om att regeln egentligen inte spelar någon roll, utan jag skickar även signaler om att jag inte är särskilt pålitlig.

Jag ska återkomma till detta tema.

Trygga hem men svåra vägar

Begreppet tryggt hem är väldigt laddat. Men vad jag menar är den sortens hem där barnen inte kan skada sig. Det finns väldigt många enkla sätt att barnsäkra sitt hem. Mest uppenbart är antagligen att se till så att små barn inte har tillgång till de lådor där det finns vassa köksredskap. Därför ser man alltid till att möblera om så att det skadliga blir mest svårtillgängligt. Utöver detta vill man så klart se till att barnet inte kommer i kontakt med något strömförande. Att sätta petskydd i lågt belägna strömuttag är enkelt och billigt. IKEA’s skydd är extremt prisvärda. En uppsättning räcker ett helt liv.

Mer problematiskt kan vara att säkra utemiljön. Särskilt om man bor i närheten av en bilväg. Jag har problemet att bilar kör förbi i ganska hög hastighet. Och har man nyfikna barn finns alltid risken att någon tar sig ut på vägen. Har inte någon bra lösning på detta problem. Kommunen bryr sig iallafall inte. Vet att vissa ställer ut gamla trehjulingar eller sätter upp egna skyltar. Men det verkar inte ha någon effekt. Förstår inte varför folk kör så fort förbi hus. Tycker att det borde ligga i allas intresse att se till att miljön är säker. Har ni någon lösning på detta dilemma? Det går liksom inte att banka in respekt. Vilket får mig att tänka på ett citat från Skalman – vett går inte att banka i, det går bara att banka ur. Men, nåväl. Jag får fundera vidare.

Är leksaker nödvändiga?

Titeln på detta inlägg är medvetet provocerande. Vissa leksaker är så klart nödvändiga. Det har bevisats gång på gång genom tidens lopp. Hur långt bak i tiden vi än går så hittar vi exempel på att barn alltid haft leksaker. Så, frågan borde egentligen vara om alla leksaker är nödvändiga.

Genom att omformulera frågan så kommer vi till kärnan av detta inlägg. Ibland känns det som att vi skaffar fler och fler leksaker till barnen, i tron på att de har något värde i sig. Sedan för att uppleva att barnet är som gladast när de får lägga pussel med sin förälder. Hur ställer vi oss inför en sådan situation? Enklast är så klart att prioritera på de saker som barnet faktiskt visar intresse för. Men ofta hamnar vi i sitsen att vi tvingas välja. Vi kan inte jobba och vara med barnet samtidigt. Vi kan inte tvätta och leka med barnet samtidigt. I dessa fall kan väl lämpade leksaker faktiskt fylla en stor funktion.

Om man undviker att slentrianmässigt köpa leksaker i tron att alla leksaker är likvärdiga, så slipper man även att barnet helt enkelt är ointresserat av det man köper. Kraven blir så klart olika desto äldre barnet blir. Och ska vi vara helt ärliga så blir det även enklare med tiden. Tonåringarna har ju onekligen en tendens att vara nöjda med sina mobiltelefoner. De yngre barnen behöver däremot leksaker som aktiverar och stimulerar, men samtidigt är tillräckligt enkla för att de ska kunna användas på egen hand.

Hur hittar man bra leksaker? Jo, genom att helt enkelt vara lyhörd. Försök inte klura ut vad barn vill ha. Utan titta på vad ditt eget barn gör och intresserar efter. Det begränsar ofta valet av leksaker till ett fåtal produkter. Först därefter kan du ta beslutet om vad du vill köpa.