Posted
February 4, 2017
Categories
  • Uncategorized
  • Att bli förälder och även faktiskt vara förälder

    Ibland gillar jag att fundera på världen som om jag vore 15 år igen. Ni vet alla tankar och idéer som man var helt säker på stämde, och som man var helt säker på att man skulle hålla fast vid livet ut. Själv hade jag en konstig idé om att det var en mänsklig rättighet att få röka var man ville. Även fast jag inte själv var någon rökare. Den tanken förändrade sig ganska snabbt och nu för tiden har jag väl inget emot rökare, men jag uppskattar inte att exponeras för rökning i allmänna miljöer. Men det har ska inte handla om rökning. Vad jag tänkte skriva om var hur perspektivet på barn förändras när man själv blir förälder.

    Den 15-åriga jag hade massa idéer om hur en förälder skulle vara. Ibland växlade idéerna mellan att en bra förälder inte bryr sig för mycket, och att en bra förälder är engagerad hela tiden. Jag hade helt enkelt ingen djupare filosofi. Spola fram en massa år och jag sitter där själv, som förälder. Det som chockerade mig var att föräldraskapet handlade precis lika mycket om mig själv som om barnet. Missförstå mig inte. Jag menar det inte i ett egoistiskt perspektiv. Det jag menar är att det handlar inte bara om att jag ska visa barnet vad som är rätt, utan jag måste även vara på det sätt som är rätt. Ofta är det svårare än man tror. Vi kan ta ett litet vardagsexempel. Många av oss har fortfarande rutiner för lördagsgodis. Om jag kräver av barnet att det håller strikt på dessa principer, men själv sitter och gottar mig i soffan. Då skickar jag inte bara signaler om att regeln egentligen inte spelar någon roll, utan jag skickar även signaler om att jag inte är särskilt pålitlig.

    Jag ska återkomma till detta tema.